Jag har alltid gått och funderat på vad som hände i min hjärna när allting bara "hände"?
Så jag ringde Anna (psykologen) för att få veta. Och för att kunna skriva ut det till Er som läser denna bloggen som kanske också har varit med om detta och undrar samma sak!

Så här gick det till i min hjärna:

När vi äntligen var på stranden och fick ligga i solen var jag otroligt lugn, jag mådde bra och allt var som det skulle. Men när jag insåg att någonting inte stämde och vi började springa så hamnade jag i något som kallas chockfas, och jag befann mig i denna chockfas enda fram till att jag lämnade den stora palmen där jag hade ståt stilla ett bra tag. Men när mannen från taket skrek åt mig och jag kom från alla tankar (om jag ens tänkte något) hamnade jag snabbt i en annan fas den så kallade reaktionsfasen. Den fasen innebar att jag reagerade och tog tag i situationen, jag isolerade mina känslor och tog mig upp till taket för att rädda mig själv.
Det var inte förrän jag hade kommit till sjukhuset jag började tänka igen och känslorna välde över mig, men min "hjärna" valde helt enkelt att undertrycka dessa känslorna för att försvara mig själv.

Och på grund av min kära psykolog kom jag äntligen till en ny fas, en lite bättre om jag själv får säga det. Det var då bearbetningsfasen. Ni förstår ju själva vad detta betyder, alltså att jag började acceptera vad som hade hänt.

Så det är så här en hjärna arbetar, i alla fall min. Eller enligt Anna så fungerar alla hjärnor så här, ganska märkvärdigt för inte resonerar varenda människa likadant?

Jag och psykologen Anna träffades på lilla torg i Malmö, sedan gick vi tillsammans till hennes ”kontor”. Under  tiden vi gick berättade hon om sig själv och sin familj, hennes intressen. När vi kom fram kändes det som om hon var min ”vän” och det blev plötsligt väldigt lätt att berätta min historia för henne. Det tog inte lång tid innan hon förstod vad jag drabbats av. Hon förklarade för mig att jag led av något som kallas Posttraumatisk stressyndrom, PTSD. Posttraumatiskstressyndrom innebar att jag återupplever den hemska händelsen om och om igen, minnesbilder som dyker upp, återkommande mardrömmar om händelsen, flashbacks som kommer plötsligt, känner obehag för det som kan påminna mig om händelsen och att jag reagerar på kroppsliga reaktioner både inte och yttre signaler som påminner om händelsen. När hon berättade detta var det som om en sten ramlade av mina axlar och jag ville bara skrika ”det är inget fel på mig, jag är precis som alla andra”. Det var otroligt skönt.

Vi bestämde att jag skulle komma till henne två gånger i veckan. Vi började så och det fick mig att känna mig trygg och jag kände mig bekväm med att prata med henne. Hon förstod och lyssnade, hon bröt inte ihop vilket jag tyckte var väldigt bra.
Mötena bestod till mesta dels av samtal, jag behövde prata ut så det var skönt.
Under den första veckan berättade hon att hon kommer att utgå till största delen från psykoanalyses, kognitiva psykoterapin och den kognitiva beteendeterapin. Anna berättade att vi kommer utgå från det då det kommer hjälpa mig att bedöma hur jag tänker, varför jag tänker så och samt hur jag tolkar olika händelser, saker, ljud osv.

Anna förklarade att jag var i slutetet av en reaktionsfas, vilket är den fasen där man börjar förstå vad som har hänt. Hon förklarade även att det var otroligt farligt för mig att börja dricka alkohol då detta kan leda till missbruk.
Hon förklarade att snart kommer jag att befinna mig i en bearbetningsfas då jag kommer försöka anpassa mig och börjar acceptera det som hänt.
Efter denna fas kommer nyorienteringsfasen då jag förhoppningsvis kommer lämna detta bakom mig men minnet kommer aldrig försvinna. Det tyckte hon var väldigt viktigt att jag kom ihåg.

Efter två veckor med endast samtal berättade min psykolog att det var dags att förstå vad som hänt. Hon ville att jag skulle göra en så kallad tidslinje på vad som hände den dagen.
Jag försökte och efter många om och men lyckades jag. Hon berömda mig och förklarade de olika stegen jag ritat upp. Hon gick djupare in på visa punkter för att visa att jag inte kunde gjort något.

Jag satt där på fåtöljen hos Anna och började ifrågasätta varför jag inte tänkte på Robin när allt var över. Varför jag inte letade efter honom? Han kanske hade levt idag om jag hade letat efter honom.

Anna förstod genast att dessa tankar inte var bra för mig och började förklara hur min kropp hade reagerat.
I en katastrofsituation är det nämligen väldigt vanligt att man blir fokuserade på nuet, att man inte kan tänka på något runt omkring sig. Överlevnadsinstinkten går hand i hand med nuet, inte vad som hänt, inta vad som kommer att hände utan vad som händer NU.
Det var väldigt viktigt för mig att förstå det, jag tror att det fick mig att inse att jag inte kunde ha gjort något, att det inte var mitt fel.

Gången därpå berättade jag för Anna att jag tyckte det var väldigt jobbigt att se på TV, lyssna på radio och gå ut på stan för att allt som gick att koppla till Robin kopplade jag och fick fullständig panik och ibland började jag gråta för ingenting. Fick ”kramper” helt plötsligt precis som om jag skulle dö. När jag duschade eller badade fick jag panik, det har till och med gått så långt att min syster får vara i badrummet och prata med mig hela tiden.
Anna berättade om en så kallad bildterapi, som kan hjälpa en att hantera olika saker. Jag tyckte det verkade intressant och kunde mycket väl tänka mig att prova på det.
Bildterapin gick ut på att jag skulle måla, helt fritt till en början och sen måla något som påminde mig om händelsen. Det fungerade otroligt bra för mig, och jag tyckte det till och med var roligt. Anna berättade att det finns en annan psykolog i Malmö som höll på med just bildterapi men i grupp, hon sa att hon har fler som har förlorat anhöriga i Tsunamin som också är intresserad av att göra detta i grupp. Jag var självklart intresserad så nästa vecka träffades vi alla i grupp hos den andra psykologen som hette Per. Han var väldigt engagerad och jag trivdes bra hos honom.

Efter några veckor med intensiva samtal, bildterapi hos Per, mycket tårar och skratt var det dags för ”hemläxor”. När hon först sade det började jag skratta och frågade om jag var tillbaka i skolan. Hon förklarade då med ett leende att det skulle få mig att bli mer självständig. Första hemläxan var att jag skulle duscha fortfarande med min syster i badrummet men hon skulle vara tyst.
Det fungerade faktiskt. Nästa gång skulle jag duscha helt själv, men min syster fick lov att vara utanför dörren. Så här fortsatte det, helt otroligt att jag klarade det och det viktigaste var att jag klarade det själv!
Nästa steg var att kunna kolla igenom alla bilder på mig och Robin, detta skulle jag göra när jag kände för det och gärna med någon. Det tog två veckor innan jag satte mig ner med min mamma och kollade igenom bilderna. Det var jobbigt men jag klarade det.
Jag tror min mamma ringde till Anna och berättade det för nästa gång jag kom dit tog jag med mig ett album och överraskades utav muffins (min favorit dessutom) och ett stort glas cola. Anna berömda mig otroligt mycket och vi kollade faktiskt igenom bilderna tillsammans!
Hon berättade att det var viktigt att berömma sig själv, även fast det inte var något stort man åstadkommit ska man ändå visa att det är bra för sig själv.

Jag gick hos Anna i lite mer än ett år, det var mycket som hände under den tiden.
Idag kan jag duscha, lyssna på musik, gå ut på stan med mina vänner och jag kan till och med bada i havet. Jag har flyttat till Norge tillsammans med min syster och skaffat ett ordentligt arbete och jag trivs.
Jag åkte tillbaka till Thailand för två veckor sedan, det var tungt men jag ville göra det för min skull. Det var en viktig resa för mig, jag ville inte ha med någon på resan men min mamma envisades om att hänga med så till sist gjorde hon det. Vi hade en otrolig resa.
Jag hade aldrig varit den jag är idag utan mina psykologer Anna och Per.
Självklart lever dessa förfärliga minnen kvar i mig, men jag kan hantera det och de sätter inte stopp för min vardag mer.

Efteråt har jag lärt mig en ganska viktig del av det hela, det var faktiskt min syster som kollade upp lite fakta angående vad som hände i Thailand.
Där vi befann oss (Khao Lak) var det inte en jättevåg som i Phuket vi hade inte en chans att upptäcka denna jätte tsunami oavsett. Då tsunamin var en undervattensvåg den skapades alltså under vattenytan och blev till en övervattensvåg först när det blev grunt. I Phuket är det väldigt långgrunt vilket innebar att de som befann sig på stranden där kunde upptäcka vågen väldigt snabbt men i Khao Lak är det väldigt djupt nära stranden. Detta gjorde att det var en så kallad undervattens våg enda in till stranden.

Till alla Er som varit med om en sådan fruktansvärd upplevelse råder jag Er att kontakta en psykolog, visst låter det hemskt själva ordet ”psykolog”. Låter lite som om någon ska hjärntvätta din hjärna och du ska få ligga i en hemsk soffa osv. Men så är det INTE!
Ge det en chans, om du inte hittar den ”rätta” psykologen först försök med en annan, för eller senare kommer du hitta en person som känns rätt. Du klarar inte en sådan kris själv även fast man helst skulle vilja tro det. Jag själv insåg inte hur hele mitt liv rasade när jag bara låg på den där soffan hemma hos mig. Utan mina psykologer hade jag inte varit där jag är idag.
Ta tag i ditt liv innan det är för sent.

Robin identifierades den 17 februari 2005...

Det var en otroligt tung dag, men det var dags att inse att jag var tvungen att gå vidare.
Det var skönt att få beskedet, då det hade varit värre om vi aldrig fått veta vart han var.

Robins familj hade arrangerat en minneslund i Adolf Fredriks kyrka. När den var över, då bröt jag ihop… Jag fick panik.
När jag väl kom hem kunde jag inte handla själv, inte söva själv, inte betala räkningar, var inkapabel till att klara det allra minsta på egen hand. Jag fick panik av nästan allt, av att duscha, titta på TV, en låt som spelades på radion…

Mamma blev orolig och tog mig till en vuxenpsykiatri i Malmö där jag var två gånger. Jag kände mig inte trygg där, det var inte som jag ville och därför beslöt jag mig för att sluta där.

Efter det sjönk jag bara ihop. Låg hemma och orkade inte gå upp innan jag fått någon for av hjälp. Det var fyra månader efter vågen.

När allt kändes hopplöst fick jag ett tips av Robins moster, som då jobbade på Rädda Barnen. Hon kände till en psykolog, Anna. Kanske skulle hon kunna hjälpa mig.

Mitt namn är Sofie Jönsson, jag är 20år och bor i Norge sedan 1 månad tillbaka hos min äldre syster Sandra. Jag är en sprallig glad tjej som älskar att resa, resa har alltid varit en stor del utav mitt liv. Jag arbetar nu på ett dagis i Norge tillsammans med helt underbara kollegor.
Jag hade varit tillsammans med min sambo i fem år och vi hade bott tillsammans i två år innan allt vändes upp och ner.

På julaftonskvällen 2004 lämnade jag och min sambo Robin Persson Sverige för att åka på vår efterlängtade resa till Thailand. När vi anlände till Thailand var det becksvart, vi bestämde oss för att gå och lägga oss.

Vid åttatiden på morgonen vaknade Robin och vid niotiden vaknade jag av att det doftade ny bakade bullar. Robin hade varit nere på frukostbuffén, brett bullar, skurit upp frukt och tagit med sig det upp till hotellrummet. Efter att vi ätit en mysig frukost på balkongen begav vi oss ner till stranden.
Jag somnade till i solstolen (vilket jag alltid gör) men plötsligt väcks jag av att Robin fotograferar mig, han skrattar lite lätt och säger ”kolla in havet”. Jag sätter mig upp och ser att havet numera är långt ifrån oss säkert 200 meter. Jag skrattar för mig själv och menar på att Robin skulle ha förflyttat mig medan jag sov. Men han försäkrade mig om att det hade han inte gjort.
Robin hade varit i Thailand tidigare och sa att det säkert är något med solen och månen. Han hade aldrig varit i Khao Lak tidigare så han var inte säker men jag litade på honom. Det var ingen på stranden som verkade speciellt oroade.





Efter en stund började den vita kammen med skum som syntes långt bort närma sig oss igen. Men ingen reagerade förutom jag. Robin tyckte jag skulle slappna av men då plötsligt började vattnet närma oss och då reagerade thailändarna bredvid oss och sa ”spring för era liv, något stämmer inte”. Robin tog min hand och vi började springa, det kändes meningslöst.

Först kom vatten vid våra fötter och Robin skrattar högt och säger ”nu blir vi blöta”. Vattnet stiger upp till knäna och sedan känns det som att få en betongvägg i bakhuvudet. Jag snurrar runt och runt, vet inte vad som är upp eller ner. Försöker skydda mitt huvud  och inser att vi tappat taget om varandra. Tankarna om att Robin var någon annanstans försvann snabbt när jag slog i huvudet, jag tog upp mina händer för att skydda mig. ”Jag kommer att dö, är det verkligen meningen att jag skall dö?!” tanken slog mig om och om igen.  Jag inbillade mig själv att det var dags att släppa taget, jag visste inte någonting inte ens om det var försent att kämpa. Paniken spred sig i kroppen, luften tog slut och sen kom en sorts ro i kroppen och jag visste att detta var slutet.
Av någon anledning kom jag upp till ytan. Vågen hade passerat och den hade förstört allt i sin väg.
Strömmen i vattnet  blev som en fors och drog med mig ut i vattnet. Jag försökte hålla saker ifrån mig, försökte undvika att åka in i bråten och slå mig men det var så strömt. Jag var tvungen att få tag på något så att jag inte skulle åka ut till havs för då skulle jag dö tänkte jag.

Vattennivån var otroligt hög, det enda jag såg var palmkronorna. Jag lyckades få tag i den allra sista palmen och där höll jag kvar. Det kändes meningslöst då det forsade vatten överallt. Men så småningom började vattnet sjunka och jag gled ner längs palmens stam. Sedan stod jag bara där helt naken och kramade palmen. Känslan av att vara ensam kvar slog mig men jag bara stod där.

Det var min överlevnadsinstinkt som hade räddat mig tänkte jag. Jag hade inte en enda tanke på Robin, inte på min familj inte heller på vad som hade hänt eller vad som skulle hända nu. Jag befann mig bara i nuet och det enda jag brydde mig om var att jag stod där, att jag levde och att jag skulle klara mig. Hur länge jag stod där minns jag inte.
Plötsligt hörde jag en man från ett tak ropa, han var väldigt orolig. Vattnet hade vänt inåt igen, jag kastade mig från palmen och försökte ta mig över alla kringflytande föremål.  Så småningom lyckades jag ta mig till mannen som ropade, han hjälpte mig upp på hustaket. Vi satt där en lång stund innan vi beslöt oss för att ta oss ner, när vi väl var nere drog några thailändare mig genom vattenmassorna till foten av en kulle.
På den kullen låg ett flertal döda människor, och jag minns att jag kände ett vrål inombords. Jag vände mig om för att titta ut över det som skulle vara vårt hotell och tänkte ”Kan jag hjälpa Robin? Kan jag ta mig ut…” och sedan: ”Nej, han är död”. Jag försökte trycka bort tankarna, det var precis som om jag visste att det var för sent. Jag stängde av mig helt.
Resten av tiden innan jag slutligen kom hem har jag inget minne av att jag ens tänkt på honom, jätte konstigt men så var det nog.

Den där kullen blev min trygghet, jag satt där i tre, fyra timmar och såg hur flera kravlade sig upp i värmen. Många omkomna låg under lakan, filtar etc. Vissa gråt, andra satt bara tysta och jag bara satt där. Där var splittrade familjer, ensamma syskon, mammor och pappor utan familjer och övergivna barn.
Efter timmarna hade gått kom det grävskopor som röjde undan allt från vägen ner till platsen där vi befann oss. Många talade om en våg till så vi var tvungna att ta oss därifrån.
Det blev en otrolig stämning när bilarna kom för de skadade, de som verkligen behövde transport men de som kunde gå vägrade och hoppade in i bilarna utan att ens tänka på de som behövde hjälpen.  Jag själv hade otroligt svårt att gå, men tänkte att det säkert fanns någon som behövde platsen mer.
Men när lastbilarna skulle åka och jag skulle börja gå insåg jag snabbt att det aldrig skulle gå. Jag fick panik och lyckades springa allt vad jag kunde till en lastbil och kravlade mig upp.

Jag minns bara dofter, synintryck mer kommer jag inte ihåg.

Jag fördes till ett sjukhus där jag fick låna en svensk mans mobiltelefon, jag skrev ett sms till min mamma att jag befann mig på sjukhuset och att Robin inte var med mig.
Jag hade ett stort sår i mitt ben, men det var inget jag tänkte på.
I nästan tre dygn var jag kvar på det där sjukhuset. Många tror att själva vågen var värst, men den passerade så snabbt. Dygnen efter med alla sårade, all död, ångest och brist på hjälp var mycket värre…

Läkarna på flygplatsen fick med mig på ett militärflyg till Bangkok där jag för första gången fick riktig vård. Mitt ben opererades var 12:e timme för att försöka stoppa infektionen.
Efter 6 dagar flögs jag hem till Sverige och vidare till Karolinska sjukhuset där jag äntligen träffade min familj.

Verkligheten började komma i kapp och jag började känna ett stort behov av att prata med någon. Innan dess hade jag inte yttrar mig över vad som hade hänt. Jag tvingade mig själv för Robins skull att berätta för hans familj vad jag visste om Robin. Men jag uteslöt det jobbigaste.

På sjukhuset bröt jag ihop flera gånger och bad att få prata med någon men ingen hade tid, de prioriterade de fysiska skadorna.

Jag kunde inte tänkta på det jag varit med om utan att få panik och ångest så jag stängde av. Jag fick mycket morfin och morfin vad jag vet är det ångestdämpande, så jag antar att det hjälpte mig.


- Han var mitt allt...