Robin identifierades den 17 februari 2005...

Det var en otroligt tung dag, men det var dags att inse att jag var tvungen att gå vidare.
Det var skönt att få beskedet, då det hade varit värre om vi aldrig fått veta vart han var.

Robins familj hade arrangerat en minneslund i Adolf Fredriks kyrka. När den var över, då bröt jag ihop… Jag fick panik.
När jag väl kom hem kunde jag inte handla själv, inte söva själv, inte betala räkningar, var inkapabel till att klara det allra minsta på egen hand. Jag fick panik av nästan allt, av att duscha, titta på TV, en låt som spelades på radion…

Mamma blev orolig och tog mig till en vuxenpsykiatri i Malmö där jag var två gånger. Jag kände mig inte trygg där, det var inte som jag ville och därför beslöt jag mig för att sluta där.

Efter det sjönk jag bara ihop. Låg hemma och orkade inte gå upp innan jag fått någon for av hjälp. Det var fyra månader efter vågen.

När allt kändes hopplöst fick jag ett tips av Robins moster, som då jobbade på Rädda Barnen. Hon kände till en psykolog, Anna. Kanske skulle hon kunna hjälpa mig.