Jag har alltid gått och funderat på vad som hände i min hjärna när allting bara "hände"?
Så jag ringde Anna (psykologen) för att få veta. Och för att kunna skriva ut det till Er som läser denna bloggen som kanske också har varit med om detta och undrar samma sak!

Så här gick det till i min hjärna:

När vi äntligen var på stranden och fick ligga i solen var jag otroligt lugn, jag mådde bra och allt var som det skulle. Men när jag insåg att någonting inte stämde och vi började springa så hamnade jag i något som kallas chockfas, och jag befann mig i denna chockfas enda fram till att jag lämnade den stora palmen där jag hade ståt stilla ett bra tag. Men när mannen från taket skrek åt mig och jag kom från alla tankar (om jag ens tänkte något) hamnade jag snabbt i en annan fas den så kallade reaktionsfasen. Den fasen innebar att jag reagerade och tog tag i situationen, jag isolerade mina känslor och tog mig upp till taket för att rädda mig själv.
Det var inte förrän jag hade kommit till sjukhuset jag började tänka igen och känslorna välde över mig, men min "hjärna" valde helt enkelt att undertrycka dessa känslorna för att försvara mig själv.

Och på grund av min kära psykolog kom jag äntligen till en ny fas, en lite bättre om jag själv får säga det. Det var då bearbetningsfasen. Ni förstår ju själva vad detta betyder, alltså att jag började acceptera vad som hade hänt.

Så det är så här en hjärna arbetar, i alla fall min. Eller enligt Anna så fungerar alla hjärnor så här, ganska märkvärdigt för inte resonerar varenda människa likadant?