Jag och psykologen Anna träffades på lilla torg i Malmö, sedan gick vi tillsammans till hennes ”kontor”. Under  tiden vi gick berättade hon om sig själv och sin familj, hennes intressen. När vi kom fram kändes det som om hon var min ”vän” och det blev plötsligt väldigt lätt att berätta min historia för henne. Det tog inte lång tid innan hon förstod vad jag drabbats av. Hon förklarade för mig att jag led av något som kallas Posttraumatisk stressyndrom, PTSD. Posttraumatiskstressyndrom innebar att jag återupplever den hemska händelsen om och om igen, minnesbilder som dyker upp, återkommande mardrömmar om händelsen, flashbacks som kommer plötsligt, känner obehag för det som kan påminna mig om händelsen och att jag reagerar på kroppsliga reaktioner både inte och yttre signaler som påminner om händelsen. När hon berättade detta var det som om en sten ramlade av mina axlar och jag ville bara skrika ”det är inget fel på mig, jag är precis som alla andra”. Det var otroligt skönt.

Vi bestämde att jag skulle komma till henne två gånger i veckan. Vi började så och det fick mig att känna mig trygg och jag kände mig bekväm med att prata med henne. Hon förstod och lyssnade, hon bröt inte ihop vilket jag tyckte var väldigt bra.
Mötena bestod till mesta dels av samtal, jag behövde prata ut så det var skönt.
Under den första veckan berättade hon att hon kommer att utgå till största delen från psykoanalyses, kognitiva psykoterapin och den kognitiva beteendeterapin. Anna berättade att vi kommer utgå från det då det kommer hjälpa mig att bedöma hur jag tänker, varför jag tänker så och samt hur jag tolkar olika händelser, saker, ljud osv.

Anna förklarade att jag var i slutetet av en reaktionsfas, vilket är den fasen där man börjar förstå vad som har hänt. Hon förklarade även att det var otroligt farligt för mig att börja dricka alkohol då detta kan leda till missbruk.
Hon förklarade att snart kommer jag att befinna mig i en bearbetningsfas då jag kommer försöka anpassa mig och börjar acceptera det som hänt.
Efter denna fas kommer nyorienteringsfasen då jag förhoppningsvis kommer lämna detta bakom mig men minnet kommer aldrig försvinna. Det tyckte hon var väldigt viktigt att jag kom ihåg.

Efter två veckor med endast samtal berättade min psykolog att det var dags att förstå vad som hänt. Hon ville att jag skulle göra en så kallad tidslinje på vad som hände den dagen.
Jag försökte och efter många om och men lyckades jag. Hon berömda mig och förklarade de olika stegen jag ritat upp. Hon gick djupare in på visa punkter för att visa att jag inte kunde gjort något.

Jag satt där på fåtöljen hos Anna och började ifrågasätta varför jag inte tänkte på Robin när allt var över. Varför jag inte letade efter honom? Han kanske hade levt idag om jag hade letat efter honom.

Anna förstod genast att dessa tankar inte var bra för mig och började förklara hur min kropp hade reagerat.
I en katastrofsituation är det nämligen väldigt vanligt att man blir fokuserade på nuet, att man inte kan tänka på något runt omkring sig. Överlevnadsinstinkten går hand i hand med nuet, inte vad som hänt, inta vad som kommer att hände utan vad som händer NU.
Det var väldigt viktigt för mig att förstå det, jag tror att det fick mig att inse att jag inte kunde ha gjort något, att det inte var mitt fel.

Gången därpå berättade jag för Anna att jag tyckte det var väldigt jobbigt att se på TV, lyssna på radio och gå ut på stan för att allt som gick att koppla till Robin kopplade jag och fick fullständig panik och ibland började jag gråta för ingenting. Fick ”kramper” helt plötsligt precis som om jag skulle dö. När jag duschade eller badade fick jag panik, det har till och med gått så långt att min syster får vara i badrummet och prata med mig hela tiden.
Anna berättade om en så kallad bildterapi, som kan hjälpa en att hantera olika saker. Jag tyckte det verkade intressant och kunde mycket väl tänka mig att prova på det.
Bildterapin gick ut på att jag skulle måla, helt fritt till en början och sen måla något som påminde mig om händelsen. Det fungerade otroligt bra för mig, och jag tyckte det till och med var roligt. Anna berättade att det finns en annan psykolog i Malmö som höll på med just bildterapi men i grupp, hon sa att hon har fler som har förlorat anhöriga i Tsunamin som också är intresserad av att göra detta i grupp. Jag var självklart intresserad så nästa vecka träffades vi alla i grupp hos den andra psykologen som hette Per. Han var väldigt engagerad och jag trivdes bra hos honom.

Efter några veckor med intensiva samtal, bildterapi hos Per, mycket tårar och skratt var det dags för ”hemläxor”. När hon först sade det började jag skratta och frågade om jag var tillbaka i skolan. Hon förklarade då med ett leende att det skulle få mig att bli mer självständig. Första hemläxan var att jag skulle duscha fortfarande med min syster i badrummet men hon skulle vara tyst.
Det fungerade faktiskt. Nästa gång skulle jag duscha helt själv, men min syster fick lov att vara utanför dörren. Så här fortsatte det, helt otroligt att jag klarade det och det viktigaste var att jag klarade det själv!
Nästa steg var att kunna kolla igenom alla bilder på mig och Robin, detta skulle jag göra när jag kände för det och gärna med någon. Det tog två veckor innan jag satte mig ner med min mamma och kollade igenom bilderna. Det var jobbigt men jag klarade det.
Jag tror min mamma ringde till Anna och berättade det för nästa gång jag kom dit tog jag med mig ett album och överraskades utav muffins (min favorit dessutom) och ett stort glas cola. Anna berömda mig otroligt mycket och vi kollade faktiskt igenom bilderna tillsammans!
Hon berättade att det var viktigt att berömma sig själv, även fast det inte var något stort man åstadkommit ska man ändå visa att det är bra för sig själv.

Jag gick hos Anna i lite mer än ett år, det var mycket som hände under den tiden.
Idag kan jag duscha, lyssna på musik, gå ut på stan med mina vänner och jag kan till och med bada i havet. Jag har flyttat till Norge tillsammans med min syster och skaffat ett ordentligt arbete och jag trivs.
Jag åkte tillbaka till Thailand för två veckor sedan, det var tungt men jag ville göra det för min skull. Det var en viktig resa för mig, jag ville inte ha med någon på resan men min mamma envisades om att hänga med så till sist gjorde hon det. Vi hade en otrolig resa.
Jag hade aldrig varit den jag är idag utan mina psykologer Anna och Per.
Självklart lever dessa förfärliga minnen kvar i mig, men jag kan hantera det och de sätter inte stopp för min vardag mer.

Efteråt har jag lärt mig en ganska viktig del av det hela, det var faktiskt min syster som kollade upp lite fakta angående vad som hände i Thailand.
Där vi befann oss (Khao Lak) var det inte en jättevåg som i Phuket vi hade inte en chans att upptäcka denna jätte tsunami oavsett. Då tsunamin var en undervattensvåg den skapades alltså under vattenytan och blev till en övervattensvåg först när det blev grunt. I Phuket är det väldigt långgrunt vilket innebar att de som befann sig på stranden där kunde upptäcka vågen väldigt snabbt men i Khao Lak är det väldigt djupt nära stranden. Detta gjorde att det var en så kallad undervattens våg enda in till stranden.

Till alla Er som varit med om en sådan fruktansvärd upplevelse råder jag Er att kontakta en psykolog, visst låter det hemskt själva ordet ”psykolog”. Låter lite som om någon ska hjärntvätta din hjärna och du ska få ligga i en hemsk soffa osv. Men så är det INTE!
Ge det en chans, om du inte hittar den ”rätta” psykologen först försök med en annan, för eller senare kommer du hitta en person som känns rätt. Du klarar inte en sådan kris själv även fast man helst skulle vilja tro det. Jag själv insåg inte hur hele mitt liv rasade när jag bara låg på den där soffan hemma hos mig. Utan mina psykologer hade jag inte varit där jag är idag.
Ta tag i ditt liv innan det är för sent.