Mitt namn är Sofie Jönsson, jag är 20år och bor i Norge sedan 1 månad tillbaka hos min äldre syster Sandra. Jag är en sprallig glad tjej som älskar att resa, resa har alltid varit en stor del utav mitt liv. Jag arbetar nu på ett dagis i Norge tillsammans med helt underbara kollegor.
Jag hade varit tillsammans med min sambo i fem år och vi hade bott tillsammans i två år innan allt vändes upp och ner.

På julaftonskvällen 2004 lämnade jag och min sambo Robin Persson Sverige för att åka på vår efterlängtade resa till Thailand. När vi anlände till Thailand var det becksvart, vi bestämde oss för att gå och lägga oss.

Vid åttatiden på morgonen vaknade Robin och vid niotiden vaknade jag av att det doftade ny bakade bullar. Robin hade varit nere på frukostbuffén, brett bullar, skurit upp frukt och tagit med sig det upp till hotellrummet. Efter att vi ätit en mysig frukost på balkongen begav vi oss ner till stranden.
Jag somnade till i solstolen (vilket jag alltid gör) men plötsligt väcks jag av att Robin fotograferar mig, han skrattar lite lätt och säger ”kolla in havet”. Jag sätter mig upp och ser att havet numera är långt ifrån oss säkert 200 meter. Jag skrattar för mig själv och menar på att Robin skulle ha förflyttat mig medan jag sov. Men han försäkrade mig om att det hade han inte gjort.
Robin hade varit i Thailand tidigare och sa att det säkert är något med solen och månen. Han hade aldrig varit i Khao Lak tidigare så han var inte säker men jag litade på honom. Det var ingen på stranden som verkade speciellt oroade.





Efter en stund började den vita kammen med skum som syntes långt bort närma sig oss igen. Men ingen reagerade förutom jag. Robin tyckte jag skulle slappna av men då plötsligt började vattnet närma oss och då reagerade thailändarna bredvid oss och sa ”spring för era liv, något stämmer inte”. Robin tog min hand och vi började springa, det kändes meningslöst.

Först kom vatten vid våra fötter och Robin skrattar högt och säger ”nu blir vi blöta”. Vattnet stiger upp till knäna och sedan känns det som att få en betongvägg i bakhuvudet. Jag snurrar runt och runt, vet inte vad som är upp eller ner. Försöker skydda mitt huvud  och inser att vi tappat taget om varandra. Tankarna om att Robin var någon annanstans försvann snabbt när jag slog i huvudet, jag tog upp mina händer för att skydda mig. ”Jag kommer att dö, är det verkligen meningen att jag skall dö?!” tanken slog mig om och om igen.  Jag inbillade mig själv att det var dags att släppa taget, jag visste inte någonting inte ens om det var försent att kämpa. Paniken spred sig i kroppen, luften tog slut och sen kom en sorts ro i kroppen och jag visste att detta var slutet.
Av någon anledning kom jag upp till ytan. Vågen hade passerat och den hade förstört allt i sin väg.
Strömmen i vattnet  blev som en fors och drog med mig ut i vattnet. Jag försökte hålla saker ifrån mig, försökte undvika att åka in i bråten och slå mig men det var så strömt. Jag var tvungen att få tag på något så att jag inte skulle åka ut till havs för då skulle jag dö tänkte jag.

Vattennivån var otroligt hög, det enda jag såg var palmkronorna. Jag lyckades få tag i den allra sista palmen och där höll jag kvar. Det kändes meningslöst då det forsade vatten överallt. Men så småningom började vattnet sjunka och jag gled ner längs palmens stam. Sedan stod jag bara där helt naken och kramade palmen. Känslan av att vara ensam kvar slog mig men jag bara stod där.

Det var min överlevnadsinstinkt som hade räddat mig tänkte jag. Jag hade inte en enda tanke på Robin, inte på min familj inte heller på vad som hade hänt eller vad som skulle hända nu. Jag befann mig bara i nuet och det enda jag brydde mig om var att jag stod där, att jag levde och att jag skulle klara mig. Hur länge jag stod där minns jag inte.
Plötsligt hörde jag en man från ett tak ropa, han var väldigt orolig. Vattnet hade vänt inåt igen, jag kastade mig från palmen och försökte ta mig över alla kringflytande föremål.  Så småningom lyckades jag ta mig till mannen som ropade, han hjälpte mig upp på hustaket. Vi satt där en lång stund innan vi beslöt oss för att ta oss ner, när vi väl var nere drog några thailändare mig genom vattenmassorna till foten av en kulle.
På den kullen låg ett flertal döda människor, och jag minns att jag kände ett vrål inombords. Jag vände mig om för att titta ut över det som skulle vara vårt hotell och tänkte ”Kan jag hjälpa Robin? Kan jag ta mig ut…” och sedan: ”Nej, han är död”. Jag försökte trycka bort tankarna, det var precis som om jag visste att det var för sent. Jag stängde av mig helt.
Resten av tiden innan jag slutligen kom hem har jag inget minne av att jag ens tänkt på honom, jätte konstigt men så var det nog.

Den där kullen blev min trygghet, jag satt där i tre, fyra timmar och såg hur flera kravlade sig upp i värmen. Många omkomna låg under lakan, filtar etc. Vissa gråt, andra satt bara tysta och jag bara satt där. Där var splittrade familjer, ensamma syskon, mammor och pappor utan familjer och övergivna barn.
Efter timmarna hade gått kom det grävskopor som röjde undan allt från vägen ner till platsen där vi befann oss. Många talade om en våg till så vi var tvungna att ta oss därifrån.
Det blev en otrolig stämning när bilarna kom för de skadade, de som verkligen behövde transport men de som kunde gå vägrade och hoppade in i bilarna utan att ens tänka på de som behövde hjälpen.  Jag själv hade otroligt svårt att gå, men tänkte att det säkert fanns någon som behövde platsen mer.
Men när lastbilarna skulle åka och jag skulle börja gå insåg jag snabbt att det aldrig skulle gå. Jag fick panik och lyckades springa allt vad jag kunde till en lastbil och kravlade mig upp.

Jag minns bara dofter, synintryck mer kommer jag inte ihåg.

Jag fördes till ett sjukhus där jag fick låna en svensk mans mobiltelefon, jag skrev ett sms till min mamma att jag befann mig på sjukhuset och att Robin inte var med mig.
Jag hade ett stort sår i mitt ben, men det var inget jag tänkte på.
I nästan tre dygn var jag kvar på det där sjukhuset. Många tror att själva vågen var värst, men den passerade så snabbt. Dygnen efter med alla sårade, all död, ångest och brist på hjälp var mycket värre…

Läkarna på flygplatsen fick med mig på ett militärflyg till Bangkok där jag för första gången fick riktig vård. Mitt ben opererades var 12:e timme för att försöka stoppa infektionen.
Efter 6 dagar flögs jag hem till Sverige och vidare till Karolinska sjukhuset där jag äntligen träffade min familj.

Verkligheten började komma i kapp och jag började känna ett stort behov av att prata med någon. Innan dess hade jag inte yttrar mig över vad som hade hänt. Jag tvingade mig själv för Robins skull att berätta för hans familj vad jag visste om Robin. Men jag uteslöt det jobbigaste.

På sjukhuset bröt jag ihop flera gånger och bad att få prata med någon men ingen hade tid, de prioriterade de fysiska skadorna.

Jag kunde inte tänkta på det jag varit med om utan att få panik och ångest så jag stängde av. Jag fick mycket morfin och morfin vad jag vet är det ångestdämpande, så jag antar att det hjälpte mig.


- Han var mitt allt...